mammaochrasmus

Rasmus har varit sjukt mammig sen han var så sjuk. Och då menar jag extremt. Det går ganska bra under dagarna när vi är själva men så fort Tobbe kommer hem så är Rasmus som min skugga. Ser han att jag är på väg ifrån honom, går ut ur rummet eller lämnar honom med Tobbe bryter han ihop totalt och blir inte tyst för än jag tar honom igen. Sitter han hos Tobbe verkligen sträcker han ut armarna och klänger upp på mig. Väl i min famn vänder han sig om och blänger på Tobbe. Stackars Tobbe... :( Kan inte kännas roligt alls...

Rasmus bökar fortfarande till och från med kvällar och nätter. Oftast går det bra att lägga honom vid 8 men oftast vaknar han efter en timme.
Ikväll bestämde vi att han skulle ligga kvar i sin säng när han vaknade vid 9, enda chansen att han fick komma upp var att han var med Tobbe. Han var jätte ledsen i sängen, Tobbe plockade upp honom och prövade med allt men han visste var jag var och skrek tills jag tog honom, men jag tog honom och gick och la tillbaka honom i hans säng för att visa att det inte var roligare att komma till mig.
Han fick fortsätta skrika ett tag. När Tobbe skulle in och hämta honom igen upptäckte han detta:


En pissförbannad Rasmus. Men han STÅR UPP! Första gången han rest sig upp själv!

När Tobbe tog upp honom denna gången insåg han att det var bättre att vara med pappa än att vara i sängen så han var mycket nöjdare. Alldeles nyss gick Tobbe och Rasmus och la sig i sängen och Rasmus somnade med Tobbe utan större protester. :)